Idag för ett år sedan dog mormor. Detta år har gått otroligt fort och varit fyllt av saknad. Inte saknad av den hon var på slutet utan den hon var när jag var liten, den hon var fram tills 2004/2005. På något sätt kan jag ändå känna att var skönt att hon fick gå vidare innan hon blev helt dement, innan hon inte hade klarat av någonting själv. Hon kommer alltid att finnas hos oss och hos mig. I mitt hjärta! Och jag är glad att jag hade just henne som mormor. Hon kanske inte visste det, men hon var högt älskad. Och jag fick trots allt nästan 23 år med henne. Jag tror att hon har det bra där hon är nu och att hon och morfar är tillsammans igen. Att de vakar över oss här där vi är.